...blixtrade till i natten, en smäll hördes, jag var så trött och tänkte, det åskar... somnade om... på morgonen var elen kortsluten, snön yrde och huset började bli kallt... När elektrikerna var här så började jag förstå att det inte var åskan som blixtrat och dundrat utan kortslutning i elen utanför mitt fönster (utebelysningen som lyser så vackert i vintermörkret) Snö, storm och regn under några dagar hade gjort att vatten trängt in och en liten explossion skett. Otur men tur att det var så blött ute att det inte började brinna. Så vilket är det, otur att det hände eller tur att det inte blev värre.
Fest i helgen på ett av barnens aktiviteter, brukar vara trevligt, barnens pappa skulle med men ringde och sa han var sjuk, tio minuter innan festen började, barnen blev naturligvis ledsna även om de inte ville tillstå det och är vana. De skulle varit hos sin pappa i helgen, ett av barnen sov över en natt, de andra ville hem. Tre timmars "ledigt" fick jag varav en tillbringades i bilkö, efter det att jag kört barnen till deras pappa. Egentligen skulle han hämtat dem men han ringde strax innan och undrade om jag kunde köra dem för han hade SÅ MYCKET att göra att han inte hann... Han har sig själv, sitt arbete och en lägenhet, jag har mitt arbete, tre barn, deras läxor, tvätt, mat mm varje dag, ett hus och trädgård (förvisso frivilligt), undrar vem som har mest??? Orkade inte kommentera det, inte hans "sjukdom" heller, jag var också sjuk men jag får gå iväg ändå, jag måste laga mat, städa, tvätta, läsa läxor,mm. även om jag är sjuk och inte orkar. GRRR
Känner att min utmattning sakta, sakta är på väg att gå åt rätt håll, det går sakta men när jag märker att det går på rätt håll blir jag ändå glad. Idag kan jag göra saker utan att det känns som jag måste ta mig över ett berg av motstånd, nu är det mer som en kulle och en hel del vardags saker går ganska bra. Däremot måste jag ofta tänka till flera gånger när det gäller jobbet. Jag läker och det får faktiskt ta den tid det tar, jag kan inte påskynda och jag måste hålla igen. Ett brutet ben läker inte fortare eller bättre för att man stressar och rusar iväg...så är det med en stukad hjärna också, tid, vila och omsorg behöver den och kanske att jag rusat vär snabbt ändå. Tror att min stora vändning har varit naprapat/osteopat behandlingarna med kraniosakral behandling, är så glad för den, vill hålla kvar det så länge som möjligt!!!
Känner mig en i själen ensam, orkar inte höra av mig till vännerna och då hör de heller inte av sig, ett långsamt sätt att bli ensam på. Smärtan med mammas sjukdom tär och att höra hur uppgiven hon låter emellanåt stressar och gör mig nedslagen, samtidigt som hon stressar på med julbak och fixande som om inget hänt. Hon vill ha det så och tycker det är bättre att ha något att göra, då får jag acceptera det och också köra på och försöka hålla distans. Samtidigt så känner jag att jag inte alls vill lasta mina problem och vardags bekymmer på henne nu och sådant som vi vanligtvis bruklar avhandla håller jag nu för mig själv och det gör väl att ensamheten känns svårare.
Önskar att jag hade haft en riktigt nära vän som kunde stötta mig då jag inte orkar, som kunde torka mina tårar då jag gråter. Jag har en sådan vän, eller hon var en sådan vän förr men nu vet jag inte längre. När man är ensamstående och det händer svåra saker så blir man VÄLDIGT ensam, åtminstone känner jag det så, alla har sitt och alla ska vara starka. Ändå vet jag att det finns vänner som finns där men jag måste också klara av att sträcka ut en hand för att få hjälp, det har jag svårt för.
Ofta känns det som ingen bryr sig om mer än att se till sitt egna, sådan är inte jag och jag hoppas det finns fler. Jag kan ibland hoppas på kärleken, även om den inte skulle lösa några problem och det just nu varken finns tid eller rum till den så har jag börjat längta, det är kanske ett gott friskhetstecken?