Ensam mammas dilemma!

Efter en tid då det faktiskt hänt lite positiva saker, kan jag känna viss tillförsikt inför framtiden, vissa dagar... Det är ovant att det händer något positivt och jag fick nog en liten kick av det och kände mig pigg och allert. En ovanlig känsla! lycka kan ju inte vara för evigt... igår var det dags att skicka mig ner under vattenytan igen, läraren till ett av barnen ringde hem, visst var det inte bra det som hänt men frågan är om det var något att ringa hem för. Dessutom lade läraren fram allt väldigt rörigt och jag fick inte ihop någonting, när vi sen  pratade om det här hemma så förstod jag bättre och läraren måste ha missuppfattat endel av sakerna. Det var flera elever inblandade men det är bara till mig de ringde. Vill beskydda mina barn och sådant här får mig att bara vilja rymma med dem till en öde ö utan internet! När det händer sådant här vill man ha någon att prata med, det har jag inte och det blir dubbelt ensamt. Det är enormt tråkigt att inte ha någon vuxen att dela vardagen med. Jag blir helt nerslagen och den ork jag kände igår är som bortblåst, tar mig knappt från punkt A till B. Är enormt tacksam att mitt jobb gick att ta med hem idag, hade inte klarat att ta mig iväg.

Reflekterade häromdagen att jag kände mig lugnare, fick Beta blockerare utskrivna av läkare, för att se om vi kunde dirigera om nervsystemet, kanske är det det som haft effekt, har tagit när jag kännt att kroppen rusade iväg. I början hade jag lite bieffekter men de klingade av. Det är konstigt, så fort jag mår lite bättre tycker jag att jag mått bra jättelänge, ven om det bara är någon vecka. Det lurar mig men är också en behaglig känsla av att någon gång... kanske...

Ekonomin är en tung bit, barnen träffar aldrig sin pappa mer, ringer vi så återkommer han inte och frågan är hur mycket man ska jaga. Vi har träffat honom en gång under hösten, barnen var jättelyckliga över att få träffa honom, men han är helt avtrubbad, nykter förvisso men det känns som det hänt något med hans hjärna och barnen får inte vara själv med honom. Har lite sporadisk kontakt med hans föräldrar, de får inte heller någon kontakt med honom. Jag orkar inte bry mig. Han fortsätter att ljuga och det accepterar jag inte! Känner att endel av att jag mått ganska ok under hösten är att vi inte haft kontakt, han kväver mig även om det bara är på distans! Han förstår inte att barnen kostar betydligt mer nu än för 5 år sedan, han betalar samma underåll och han förstår inte heller att det blir dyrare för mig att barnen bor här alltid, att han inte ens har dem de två helger som han hade tidigare. Jag får väl vara glad att jag får några pengar alls!

Hade hoppats på att vi skulle kunna åka bort några dagar åtminstone, fast drömmen om Kanarieöarna lever, men det ser dystert ut. Kommer att behöva dra ner på julklappar i år och spara, sälja saker mm för att få ihop till en resa nästa sommar, det skulle vi behöva!!!

Det är ett år sedan mamma gick bort och dessa dagar känns TUNGA, saknar henne så min fina underbara mamma. Ibland kan jag inte förstå att hon är borta, ibland känns det som hon snart kommer in genom min dörr. Har funderat på att gå till ett medium för att se om man kan få någon kontakt som kan stärka mig. Jag gråter inte varje dag men jag tänker på henne flera gånger varje dag och vissa dagar kommer tårarna, ibland en liten tår och ibland som störtfloder.

Nu ska jag dricka mitt te och ta mig an det stökiga hemmet för att få lite fredagsfint, tända lite ljus i det gråa höstvädret, så hoppas jag det känns bättre sen, men allt få ta den tid det gör idag, idag är inte en dag då det fungerar att stressa, helt omöjligt!