En tuff tid

Det är mycket som jarit tufft sista tiden. Jag har haft en envis influensa som hållt i sig sedan jag sist skrev, en dryg månad har jag varit riktigt dålig, två veckor med feber och svåra andningsproblem. känts som att jag inte ska orka mer. Att vara själv med tre barn när man mår så är inte lätta, barnen har haft svårt att acceptera att jag inte orkar. Det har fått bli färdig mat och det tröttnar man snabbt på. I dessa stunder av förtvivlan hoppas jag bara att jag får hålla mig frisk så jag orkar ta hand om barnen och hemmet.

I samband med att jag varit dålig har faktiskt min bror visat sig från sin starka sida och tom kommit med mat till oss, det känns bra! Vet att vi står varandra nära men ibland kommer liksom livet emellan. Saknaden efter mamma har varit stor och mycket plågsam sista tiden, jag saknar henne så mycket att det gör ont och ibland vet jag inte vart jag ska göra av alla känslor, att gråta i duschen är bra, då slipper barnen se min förtvivlan.

Barnens pappa mår lite bättre, håller sig nykter, vilket jag tycker är helt fantastiskt! Vi kan prata på ett annat sätt idag även om han saknar sjukdomsinsikt och att han har blivit väldigt naiv i sitt tankesätt. Kanske blir det bättre, det kan ta upp till ett år innan vi vet vilka skador som är permanenta. Barnen har bara träffat honom hemma hos oss men nästa helg är långhelg så vi tänkte försöka att han har barnen över en dag så får vi se hur det går, hur han mår och orkar och hur barnen tycker det är. Sen är där ändå flera dagar att vila upp sig på om det skulle behövas.

Ser fram emot sommarlov, så vi kan gå in i ett lugnare tempo.