En specialist

Min psykolog tyckte jag skulle träffa en specialistläkare som de hade kopplad till sin verksamhet. Eftersom läkaren på distrikt är snäll och empatisk men inte har så mycket kunskaper om utmattning och att hen börjar känna sig stressad av att jag inte blir helt bra. Hen ville rem till psykiatrin men det motsade både ja och psykologen. Enl. psykologen är mitt mående helt beroende på de sociala faktorer jag har runt mig.

Specialistläkaren var bra och kunnig, sa att det vanligtvis var intelligenta, empatiska och starka kvinnor, liksom jag, som hamnade i denna avgrund. Ibland var hen så agressiv mot mitt X att jag blev fundersam på om det var en test. "Han har fördärvat ditt liv" ja mycket med jag har ju också ett ansvar för mitt liv och kanske lät jag honom förstöra vissa bitar, sen har han gett mig tre härliga barn och de är värda allt!

Specialistläkaren var förvånad över att jag över huvud taget stod upp och kunde arbeta 50%, sa att de flesta inte kunde arbeta alls och det under mycket lång tid, flera år. Hen trodde inte det var ett PTSD, eftersom då ska traumat vara avslutat men jag lever mitt i det. Antidepressiva har distriktsläkaren velat sätta in men jag har varit tveksam, specläkaren sa att jag absolut inte skulle ta det eftersom det inta skulle ha någon effekt. Min reaktion var helt normal och funktionell och det fanns ingen annan psykiatrisk diagnos jag hade utan hen såg detta som en klassisk utmattning men att vi skulle köra på med EMDR som tidigare. Mitt nervsystem gick på max hela tiden och när allt var lugnt och tryggt omkring mig skulla jag bli bättre allt eftersom. Hen, liksom många andra undrade när jag skulle få lugn och ro. 

Ja, det kan man ju undra och jag undrar hur jag skulle fungera om allt bara var lugnt och harmoniskt runt mig. Kan jag fungera då, kommer jag att må bättre eller kanske tom sämre, eftersom jag är så van vid kaos att det har blivit det "normala" för mig?

Vi kom även in på att det ofta ställs högre krav på kvinnor än på män i relationer och som föräldrar och att det allt för ofta blir så att kvinnan på något vis blir ansvarig för mannens beteende. Jag läste om en kvinna som var med barnet och x maken på barnets skola, mannen blev agressiv och skällde på kvinnan, barn och personal uppfattade situationen som hotfull. Inför socialen fick kvinnan höra att hon inte borde provocerat mannen och skulle se till att de inte var på skolan samtidigt.

 Specialistläkaren berättade att  många som arbetar med barn och familjer har ett snävt synsätt, fa på kvinnor/mammor. Enligt deras "mall" finns kompetenta och inkompetenta. Att sedan ytterst intelligenta och kompetenta kvinnor utsätts för saker som gör att de blir inkompetenta tillfälligtvis och av sociala orsaker, ja för dessa finns ingen hjälp. Antingen ser man dem som fortsatt kompetenta och kan klara sig utan hjälp, eller så hamnar de i facket inkompetenta och får hjälp men inte den hjälp de behöver. Jag tyckte det var en bra beskrivning!

Vi har inte haft någon kontakt m barnens pappa under lång tid, det smärtar att se att barnen längtar efter honom och att han inte fattar och hör av sig till dem. Däremot märker jag att jag känner mig starkare när vi inte har någon kontakt och det är lättare att släppa tankarna på hur han har det och mår.