En ny situation?

Barnens pappa har varit nykter, imponerande. Samtidigt så är han samma gamla okänsliga person, aldrig att han skulle bjuda till för att göra något bra för oss och han förstår inte konsekvenserna med vad han ställt till med. Han fattar inte att hans ekonomiska utsvävningar och lögner har gjort att vi (barnen och jag) står utan bostad, att vi har sömnlösa nätte för det bekommer honom inte för som han ofta säger "det ordnar sig", men faktum är att vi snart kan stå utan bostad, barnen och jag och att det slutat med att det är vi som betalat hans skulder och själv står blottade. Han har helt orealistiska förväntningar på framtiden och vill göra nya ställningstaganden som kommer att påverka oss, men han fattar inte. Barnen undrade om man kunde slå något hårt i pappas huvud så han började tänka! Tyvärr hjälper det nog inte. Vart slutar dessa diskussioner, jo med att han gråter och skriker om vartannat, kallar mig okänslig som inte kan ge honom fler chanser..

Jaha, då var vi inne på den gamla banan igen som gör att jag alltid är den skyldiga, på något vis... Har vi inte ställt upp på honom nog mycket, vi har sett till att han fått vård och hjälp, vi har sanerat hans lägenhet, vi bjuder på mat så han ska få träffa barnen, timmar i telefon med honom för att stötta, prata och peppa, har inte vi ställt upp mer än vad de flesta skulle gjort? Jag känner bara för att strunta i honom, nu får han fixa allt själv, låt bara oss vara ifred. Barnen orkar han inte ha, en dag varannan helg hade vi tänkt men det orkar han inte, kanske det slutar med en dag/månad. MEN JAG DÅ! Hur ska jag orkar, jag är så trött att kroppen skriker, jag vill att det ska hända något trevligt, något utöver det vanliga, jag känner sällan lycka, bara tacksamhet för barnen och att vi är ok friska.

Dessutom uppfattar X och jag allt olika, även det som finns nerskrivet, tex. journaler, uppfattar vi olika, jag tolkar det som står medan han säger att man överdriver, suck. Egentligen hade vi tänkt att jag skulle följa med på läkarbesök och till terapeuten för att höra och för att diskutera men vet inte om jag vill längre, orkar inte bry mig mer. Livet är fantastiskt men inte roligt alla gånger!

Sen är det saknaden efter mamma, jag saknar henne så det gör ont, ännu tyngre blir det när man inte har någon att dela det med. Mamma älskade blommor, det gör jag med och det smärtar så att inte kunna dela denna våren med henne. Gick igenom gamla foto på mobilen och hittade ett foto på mamma där hon är frisk och sitter med två av sina barnbarn i knäet, en av dessa fina familjemiddagar, de som jag aldrig mer får vara med om.

Njut av de människor ni har omkring er, som ni älskar och skjut inte upp ett möte, en fika, middag, teaterbesök mm. gör det i stället så snart som möjligt, jag ångrar så att jag inte träffade mamma mer, mer på tu man hand, att vi aldrig fick till den där fikan på favoritfiket, att jag inte orkade prioritera, men det är försent att ångra...