På SVT har det gått en serie i tre delar om medberoende, går att se på SVT play ett tag till. Jag är kritiskt till ordet medberoende eftersom det är normala psykiska försvarsmekanismer som är till för vår överlevnad, då ska man inte dra likheter till en sjukdom. Det är ytterst positivt att man i Djävulsdansen lyfter ett tabubelagt ämne men jag saknade djupet, fortfarande var missbrukaren i fokus och i de två första avsnitten fick man en bild av att de flesta blir friska från sitt missbruk, först i sista avsnittet fick man se lite smärta och en aning om hur det verkligen påverkar hela familjen och för lång tid framöver.
Kanske är jag för skadad av min relation för att sitta och se på ett par där han tagit sig igenom missbruket och hur de säger att de är så nyförälskade och lyckliga. Jätte härligt för dem men, absolut, men för de flesta är det en hård kamp som inte slutar lyckligt. Även för dem där missbrukaren lyckas bli fri så finns gamla skador kvar, sår som är så djupa att de har svårt att läka och långtifrån alla par lyckas ta sig hela denna väg tillsammans, många skiljs under vägen.
Jag hade önskat att någon med kunskap i ämnet kunnat kommentera olika beteenden kommit med tips mm. En psykolog vid namn Blåvarg var med i några korta sekvenser och det var informativt, hade velat se och höra mer av honom!
Ingenstans i Djävulsdansen kom det riktigt fram hur sjuk man kan bli som anhörig, att det ofta inte bara är missbruket utan det drar även ett destruktivt beteende med sig och hur lång tid det kan ta att bli frisk! Det nämndes i förbifarten några gånger.
Har fått reda på att x et inte kan ha barnen på två månader, dels ska han resa i arbetet och dels ska han på semester. Arbetet kan man kanske inte alltid styra över, men jag måste göra det... men hur kan han planera in en semester när han skulle ha barnen och utan att fråga! Jag kunde planerat in något viktigt den helgen! Han hade haft det SÅ jobbigt sista tiden tyckte han så han var tvungen att resa iväg... MEN JAG DÅ??? vill jag skrika, jag kan inte ens åka bort en natt! Egoistiskt men jag grät!
Det av barnen har störst behov av sin pappa grät i går för att de aldrig får vara med sin pappa och att det är mitt fel! Jag har aldrig hindrat dem och jag kan inte bestämma när deras pappa bokar sina resor och hur han planerar sitt arbete. En hel kväll gick till detta, så onödigt!
Otroligt mycket på jobbet, arbetar mer än vad jag orkar, har kanske ca 30% arbetskapacitet och arbetar 50% med ett krävande arbete, är det konstigt att orken inte räcker? Vart ska min påfyllnad bli? Sover otroligt oroligt just nu och det gör mig ännu skörare, jag vet hur viktig sömnen är för att bli frisk. Det kommer mer och mer forskning på hur allvarligt det är att sova för lite och jag tror verkligen på det men vad gör man när det inte går och kraven att stiga upp finns från både barnen och arbetet. Känner att jag börjar känna mig leden igen, det vill jag inte! Har snickrat ihop mina egna "lyckopiller" med Neurokan, D-vitamin, magnecium och B vitamin, hoppas att det ihop med en helg och lite vila kan få mig på bättre och piggare tankar. Det är ingen fara, har varit väldigt mycket längre ner än så här, lite PMS kan jag tänka och framför allt så vet jag att det är tufft just nu men det kommer att bli bättre!
Så länge jag har mina älskade barn så... nästa vecka kommer min goa kusin med sitt barn, ett bra tag sen vi sågs och det ska bli så mysigt att träffa dem, hoppas att alla infektioner håller sig långt borta från oss!!! Sen är det heller inte så länge tills barnen och jag ska göra vår mini, mini semester på två dagar... men jag ser fram emot det, sen går det mot jul, julklappar, julpynt, bak och godis... det är mysigt!