Det rullar på.

Livet rullar på i samma anda som tidigare, tänk om rutiner och slentrian kunde brytas av något trevligt. Fler dödsfall som gör mig så ont, så ont. Barn som mår dåligt, en studentfest att fixa, jobb och allt det vanliga man har som ensamstående, till det lägger vi att fixa X ekonomi, så gott det går, lite som moment 22. Under press för får jag inte ordning på hans ekonomi och får in de pengar han skulle fått om han skött allt, ja då kommer det troligen att gå snabbt utför för honom. Det ekonomiska som också speglas över på oss har visat sig vara en stor orsak till ett av barnens oro/ångest.

X har skräpt till sig men dricker fortfarande, proverna har blivit lite bättre och alla är så imponerade men jag som pratar med honom ser att han har ingen riktig motivation, hna vill vara fri från missbruket men kan inte tänka sig att göra uppoffringar för det och hur ska någon då kunna hjälpa honom?  Tror att han gör detta enbart för att slippa tvångsvård, vilket ligger som ett hot över honom eftersom han inte lever länge till om han fortsätter dricka.

I perioder pratar jag med honom i timmar ofta dagligen eller så hör vi inget alls från honom. Just nu är hna helt tyst, jag har slutat oroa mig för jag vet att jag inte kan göra mer och ingen kommer att kunna få honom nykter om han inte själv vill, alla runt om är maktlösa och jag har landat i det. För barnens skull hoppas jag att han kan bli nykter och skapa en kontakt med dem men frågan är om han prioriterar dem om han blir nykter, jag tror inte det, men hoppet är det sista som lämnar en! Han har varit på några AA möten och rinde därefter och var helt euforisk, nästan så jag upplevde att det var en mycket stark upplevelse för honom, på gränsen till att slå över till något osunt sektliknande.

Mitt barn som haft väldigt mycket oro/ångest har sakta blivit lite mer stabil, det tar inte hela eftermiddagarna i anspråk, men hen känner sig ofta ledsen, att gå ut och vara fysiskt aktiv brukar hjälpa, så nu testar vi det.

min egen tid är väldigt begränsad och om jag har tiden så räcker oftast inte orken... har varit ute och lunchat med en gammal kompis, hon bjöd som en födelsedagspresent. Fint ställe, dit hade jag inte gått själv! En massa prat och skratt och jag vet en sak som jag saknar, det är att skratta. Den dagen skrattade vi mycket, förr skrattade vi mycket, idag skrattar jag sällan. Var otroligt trött efter lunchen men ändå glad och pigg på ett annat sätt.

Min egen utmattning är väldigt kännbar och nu när det varit mycket dödsfall har min sorg efter mamma blommat upp och det har varit mycket frågor inom mig, gjorde jag rätt val. För alla val stod och föll med mig, ingen annan ville ta ställning, varken läkare eller syskon och pappa, "du vet bäst". I dag ångrar jag att jag tog det stora, helt övermäktiga ansvaret. När jag ser vilken hjälp andra har fått så blir jag ledsen att vi aldrig erbjöds det och nu i efterhand förstår jag verkligen inte hur jag mäktade med, hur jag stod upp och samtidigt tog hand om mina barn. Ja, jag verkar stark utåt men hur stark någon än verkar så är man svag innerst inne, speciellt när man håller på att mista den som alltid funnits där för en. Så tomt livet blivit utan mamma, tänker på henne varje dag men ingen vill prata om pappa pratar så är det bara om hur jobbigt han har det, vi kunde väl pratat om den fina männsika mamma var. Vi kunde delat sorgen och smärtan, då kanske det inte hade varit så totalt ensamt och smärtsamt. Jag är långtifrån "klar" med min sorg, inte ens de mest akuta faserna är över, inte konstigt man är trött och sliten. Livet tar över, det går för mycket kraft åt till att bara överleva, det blir varken tid, ork eller pengar över till sådant som förgyller livet. Hur läker man då?