...så känns det varje gång jag kastat ut julen. Jag är nog en riktig vårmänniska, när julgranen åker ut så åker tulpanerna in, den första tulpanbuketten är magisk!
Jul och nyår har flutit på helt ok, det blir mycket månniskor som ska träffas, mycket firande, mycket paket, mycket glädje och lite irritation, ibland får man bara svälja, blinka, gå undan och låta tårarna komma, sen tårkar man tårarna, sätter på leendet och återgår i firandet.
Jag har haft en del kontakt med anhöriga, tjejer/kvinnor som inte riktigt vet hur de ska få sina partners och förstå hur mycket smärta de orsakat. Det gav mig tanken på att jag kan skriva till mitt X och försöka förklara vad han gjort mot mig, kanske kan någon ha användning av det.
//Att ta steget och lämna dig var något av det svåraste jag varit med om men det blev min räddning. Hur många år velade jag inte fram och tillbaka, vi pratade om det, du skärpte till dig, du hjälpte till mer och jag fick lite tillfällig andhämtning. Precis när jag börjat slappna av och trodde att allt var bra, ja då satte du igång att smyga och smussla, det tog ofta ett tag innan jag kom på dig, du var smart och jag godtrogen. Så höll vi på, LÄNGE! Nu i efterhand kan jag se att våra bästa perioder (så som jag upplevde de) var när vi var lediga ihop, jag trodde det var bra för att vi var tillsammans med mindre stress än vad vardagen erbjuder, men nu tror jag att det var då du hade möjlighet att småsupa, inte så mycket att du var direkt berusad men alltid påverkad och jag märkte inget, förstod inget.
Det gör ont att veta att då du var trevligast och mest kärleksfull mot oss ja, då var du påverkad. Alla gånger vi diskuterat ditt missbruk, som jag bara hittade på, enlig dig. Hur ofta jag fick höra hur dum jag var, att jag överdrev, att jag var psyksikt sjuk osv. Ja, jag var sjuk men det var du som gjorde mig sjuk! Jag blev primitiv i mitt beteende, agressiv, så långt ifrån mig som det bara går, så långt ifrån den jag är idag. Tänker ofta på våra höga röster och hur det har påverkat barnen med allt vårt skrikande, jag får dåligt samvete men det är du som borde ha det dåliga samvetet, inte jag.
Alla lögner, då du ljög mig rakt upp i ansiktet och lovade dyrt och heligt att det jag visste var allt men hur jag redan nästa dag kom på nya lögner och ändå fick jag höra hur jag överdrev och hittade på, ända tills jag kunde bevisa det. Jag undrar ibland om det var alkoholen som gjorde dig till den manipulativa lögnaren, eller om du var den charmerande sociopaten som började dricka...
Alla löften om nytt hus, renovering, semesterresor, ett bra liv, att jag skulle få åka på SPA och du ta hand om barnen, alla ömhetsbetygelser, var det bara för att hålla mig kvar eller ville du också detta, eller var det de klassiska sociopatiska dragen om överdådighet som kom fram. Till slut var jag så trött på att bli glad, leva på hoppet och sedan sakta förstå att det inte skulle ske, att jag helt slutade tro på dig. Då blev jag nedstämd för det fanns inget, INGET att se fram emot. Jag insåg sakta att jag levde i ett luftslott och bara på drömmar och förhoppningar.
Jag tror aldrig du kan förstå hur illa jag farit i vår relation, kanske förstår jag inte det själv heller, inte fullt ut. Jag kan vara arg på dig men även på mig själv, varför stannade jag, varför accepterade jag, jag kämpade emot men det gav inget. Jag är skadad för livet men jag tror att jag delvis håller på att läka men det är en lång och smärtsam process, samtidigt som jag som alltid tar fullt ansvar för våra barn och försöker se till att vi har en fungerande relation. Ibland gör du snälla saker och då tvivlar jag på vem du är, är du god eller ond, eller kanske lite av varje.
Det går inte att ringa dig för att diskutera något, jag måste vänta på att du ringer och att du har druckit sådär lagom mycket, så fortfarande anpassar jag mitt liv efter dig. Jag kan inte be dig ta barnen en kväll för att jag ska bort, för då ställer du in med kort varsel, blir "sjuk" måste arbeta eller annat.
Manipulativ kan man minst sagt kalla dig och jag har blivit manipulativ tillbaka, för att överleva. Det svåraste jag gjort och det bästa jag gjort var att lämna dig! Jag tvivlar på att jag levt idag om vi fortsatt att leva ihop!//
Allt för ofta tar vi det vi har för givet och glömmer bort att glädjas åt det vi har, istället för att sörja över det vi inte har. Jag försöker just nu se förbi vår ekonomiskt mycket tuffa situation, jag hade behövt handla lite saker för att ytligt sett komma upp lite men det går inte men det brukar vända, så jag hoppas på det och ett ekonomiskt oväntat tillskott, vet bara inte hur... men vi har varandra, friska, vi har mat på bordet och åtminstone barnen äter sig rejält mätta varje dag men det är tråkigt att aldrig kunna unna sig något, inte ens något litet. Jag köpte min heliga tulpanbukett och vårdar den ömt men med dåligt samvete, det lär bli den första och sista för mig denna vår men det kanske vänder??? Jag vet att vi kommmer att klara det!
