Dax igen...

Har varit hos läkaren, sjukskriven året ut på 75% och det känns ok. Blev lite konfunderad över hans ordval. " det viktiga nu är att se till att du i lugn takt kommer tillbaka till fullt arbete" men är det viktigaste inte att jag blir frisk så att jag har möjlighet att arbeta full tid... Remissen han skrivit till någon psykolog har valsat runt i sex veckor, ingen vill ha den, anser inte att det är deras, anser inte att det är sjukvård... Nu vet jag inte vad som kommer att hända, vart jag ska ta vägen, inte ens den som är ansvarig för vårdgarantin vet säkert... Just nu lutar det åt att jag kanske kan gå tillbaka till min fd psykolog under tiden man tar reda på vart jag ska få fortsatt hjälp. Känner mig som ett omöjligt fall och jag som vill så mycket, som läser och har en massa kunskap...

Vill ha mer om hur jag kan agera för att bara acceptera, det behövs för nu har barnens pappa ställt till det igen och jag faller. Barnen skulle vara hos honom fredag - lördag eftersom de knappt varit där på en månad och att det dröjer minst en månad till innan de ska vara där. Två av barnen åkte dit, men den lilla fick jag hämta på kvällen (4 timmars barnledigt och jag ann ut och äta med en kompis). Nästa dag skulle det barn som sovit hos honom iväg på en aktivitet och sedan skulle han hämta upp de andra två för att göra något med dem. Egentligen skulle han hämta dem så de kunde äta frukost hos honom allihopa, men det blev inte så. Ja, ja men när de skulle köra så startade inte bilen pga alkolåset, TUR! De fick ta taxi till aktiviteten och barnet blev lämnat. X: et åker hem för att ta bilen och hämta de andra, då hade klockan blivit 12.30 men bilen startade fortfarande inte. Barnen blev oroliga och jag störtarg, sa bara att barnen stannade här och att jag tog över allt from NU. Han behövde bara lämna oss ifred, inte en chans hade han att säga något, inte en chans till förklaring, lögner mm.

Han har inte hört av sig sedan dess men satte barnens väska utanför dörren. mellan barnet som ofta haft mardrömmar har varit lugn ett tag men nu har mardrömmarna och rädslan kommit tillbaka, undrar om det finns något sammanhang.

Jag blir ledsen för att barnens kontakt med honom stadigt minskar, att de inte är trygg med honom, att de känner sig svikna av sin pappa och att han sätter hela mitt liv på vänt, att jag inte får någon vila, ingen egentid och att allt detta obestämda leder till ett sämre mående hos mig och att han fortsätter att utarma mina krafter.

Har bestämt mig för att köpa mig en ny ring och lämna in min förlovnings och vigselring som betalning. Vigselringen har jag själv designat och älskar den verkligen men nu vill jag ha ett nytt avstamp i livet och hoppas att den symboliska handlingen ska göra mig friare, lyckligare och starkare.

Jag måste få vila så jag orkar och kan och jag måste få slippa alla denna ambivalens i mitt liv. Barnen får gärna vara hos mig 365 dagar om året, bara jag vet och kan planera. Varje gång jag inte får den barnledighet jag förväntat mig så blir det dubbelt värre. Känner mig lite hotad av tystnaden, vad har han gjort? Vad planerar han? Är rädd för att öppna dörren ut, tänk om han står där? Obehagligt, läskigt, paranojigt!

Jag vill veta, planera, ha saker att se fram emot, känna att krafterna växer, att jag blir piggare, klarare i huvudet, gladare och till slut både harmonisk och lycklig! MIN TID KOMMER!

Lyckan liksom sorgen, dessa vingpar vilar aldrig, delas ut från rättagudars bo. MIN TID KOMMER!