Dåligt samvete...
... är något som ständigt förföljer mig som ett mörkt spöke. Även om jag alltid gör jag så gott jag kan har jag en känsla av att jag famtiskt borde försöka lite till. När jag blir trött så blir jag intryckskänslig och det tröttar än mer och jag blir lätt irriterad, så måndag till torsdag är jag lätt irriterad och en tråkig mamma, på söndagen infaller jobbstressen och jag kan återigen känna av humöret. Två dagar i veckan som vi kan få njuta av att jag är lugnare, mer harmonsik, orkar skratta, kan göra saker med barnen... undrar om det är så här det ska vara och jag som ännu bara arbetar 10 timmar/vecka ( i verkligheten blir det dock mellan 15 - 20)
Jag kan ha dåligt samvete för att jag nöt för lite av barnen då de var små, skulle vilja åka tillbaka i tiden om än bara för några timmar... ändå vet jag att jag tillbringade alla tid med dem och jag njöt allt vad jag förmådde. Men jag inser också att det komplicerade och destruktiva liv vi levde gjorde att krafterna att njuta var reducerade. Har ett kort på äldste sonen då han är drygt ett år, en charmerande söt kille, då hade vi en bra period och jag mådde ganska bra, det var strax innan ett nytt moment lades till i mitt liv... arbete efter föräldraledigheten... därefter tog livet mer av mina krafter än vad jag kunde bygga upp.
Dåligt samvete kan jag ha för x et också, trotts att han inte är mitt ansvar, vemod känner jag ofta. Han fyller år i helgen, som tur är ska han vara bortrest, vet inte om det är en nöjesresa eller affärsresa men det spelar mindre roll. Hade han varit hemma så hade jag kännt pressen att bjuda på mat osv. även om det inte är mitt ansvar, han gör ju inte heller något för mig och gjorde det inte när vi levde ihop heller. Barnen får väl köpa något till honom, men jag vet inte vad, han har råd att köpa allt han behöver, kläder är för personligt... han har ingen annan som bryr sig så då känner jag att det är mitt ansvar... dumma dåliga samvete! Jag tror att hans år med mig och barnen var hans bästa, vi brydde oss, ställde upp och gav en trygghet han aldrig fått uppleva, jag tror vi gav mer kärlek än han någonsin fått. Fast det går inte att bara ge och ge, det går inte att förändra någon annan, den enda vi kan förändra är oss själva och varje gång jag lyckas stå emot mitt dåliga samvete så är jag stolt (åtminstone om det gäller andra än barnen).
Vemodet över alla födelsedags middagar jag fixade, med vacker dukning, tre rätters, snacks, bubbel, fina tårtor,kakor, jag gick inte till affären och köpte en fryst tårta som hans föräldrar brukar göra, jag lade ner min själ i att det skulle bli fint och gott och jag vet att han njöt när han blev uppvaktad så men han sa aldrig något, aldrig ett tack, aldrig ett leende...
I helgen ska jag på en återträff med en mängd gamla ungdomsvänner, vi försöker ses vart femte år och det ska bli trevligt, min syster ska passa barnen men kommer att känna av det dåliga samvetet och skynda mig hem. Hoppas bara att jag orkar ta mig dit! Skrämmande att man inte ens orkar med sådant som är trevligt.
Huvudet är inte riktigt i sin ordning, det snurrar och jag har en lång reaktionsförmåga, eller snarare en lång tid innan hjärnan förmår kroppen att reagera, jag kan notera stimulit men det händer inget i kroppen. Träffade flera bekanta härom dagen och jag kunde för mitt liv inte placera dem, det snurrade riktigt i huvudet tills det till slut landade, riktigt otäckt. Har fått kundutvärderingarna från i våras, de var fantastiskt bra, trotts att jag mådde så dåligt som jag gjorde så lyckades jag nog hålla "masken" på plats, kanske märker jag mest själv hur trög min hjärna är. Hoppas det snart blir bättre!!!