...för all respons jag får, både här på hemsidan under gästboken, som jag hoppats skulle fungera mer som ett diskussionsforum och till alla er som skickar mejl! Jag uppskattar verkligen att ni tar er tid att ge mig denna respons. Samtidigt så häpnas jag av hur vanligt denna problematik är och vilken dålig hjälp man får av samhället, nu är vi i Sverige ändå priviligerade men på något vis så är jag och många andra inte sjuka, vi är skadade av en miljö men inte tillräckligt skadade för att få bra hjälp. Hjälpen kan också se väldigt olika ut inom de olika sjukvårdsregionerna, det är häpnadsväckande.
Om min omgivning visste att jag bloggade så skulle de flesta nog bli ytterst förvånade, jag är inte "bloggtypen", läser bara en nära väns blogg, vet att många lägger mycket tid på att följa olika bloggar och jag bli naturligtvis glad för alla som följer min. Jag hittar sällan en blogg som jag tycker är så intressant att den är värd att följa, mer än en kort tid. Så hoppas jag inte det ska vara med min blogg, jag vill tillföra något till mina läsare. Kunskap blandat med mina erfarenheter.
Jag tror att TRE hjälper mig, känner mig aningen mer balanserad och att kunna sova utan att vakna av att en axel värker gör ju sitt till. Har fått till en samtalskontakt till hösten och det känns bra. Trotts att remissen formellt sett inte gäller fören i augusti så har psykologen ändå bokat in mig på ett möte i samma veva, det känns tryggt!
Är det något som man behöver vid PTSD och stress/utmattning så är det trygghet, en sådan liten sak som en tid bokad kan hjälpa enormt, tänk om man inom sjukvården kunde förstå detta bättre, små saker som kostar varken tid eller pengar kan underlätta så mycket för oss. Även arbetsplatser borde bli bättre på förutsägbarhet, i den mån det går.
Tänk om man kund erbjuda alla med utmattningsdiagnoser en behandlingsplan, som man utvärderar och justerar, jag tror att många hade varit hjälpa av detta, aktiviteter som ger kraft och samtidigt får man tider och hållpunkter att hänga upp sitt liv på, för att leva i utanförskaps och ovisshetens bubbla mår ingen bra av på sikt, naturligtvis kan det behövas en tid i bubblan. Vart efter man mår bättre så kan man utöka med sjukgymnastik, träning i grupp, kultur i grupp osv. Då hade steget till att börja arbeta inte blivit så stort som det är för många. Vet att endel erbjuds grö rehabilitering med trädgårds"arbete" att vistas i grön miljö och många mår bra av detta, jag har min lilla oas hemma. Andra kan erbjudas sk social träning i stall, hundgårdar mm och mår väl av det, jag tror som sagt på en plan som är individanpassad och långsiktig.
Ser fram emot helgen, även om vårvärmen lyser med sin frånvaro. Eurovisionsfestival på lördag, tänkte vi skulla festa och baka en morotskaka, blev så otroligt sugen på det. Jag tror att jag är en bra bit på vägen mot att bli frisk, även om det är en lång resa kvar och jag vet att det inte känns så varje dag. Jag ser också att det är jag som gjort allt arbete, den hjälp jag fått utifrån har inte varit så stor men den har säkert fört sitt med sig. Svårt att veta vad som gör vad, men idag finns det hopp!
