Beslutet
Att vara den som tar ett beslut om skilsmässa är tufft. Jag hade nog vetat länge men det tog lång tid inna jag var helt klar med vad jag ville och att det var nödvändigt. Jag blev tuffare med att ställa krav som jag faktiskt levde efter. En tid flyttade min dåvarande man ut, bodde på annan ort pga. arbetet och de dagar han var borta så levde jag upp, piggare, fick gjort mer, så kom han hem och den förödande tröttheten slog till.
När jag för några år sedan fick mitt första utmattningstillstånd så började jag på allvar att förstå hur illa det egentligen var. Men jag var inte heller då redo.
Så var det händelser som följde i rask takt, han betedde sig illa, drack och gömde sprit, var så berusad på en semesterresa att jag aldrig trodde vi skulle komma hem, anklagade mig, för att det var mitt fel att han behövde dricka och detta inför barnen. Min irritation växte, jag blev mer och mer sur mot honom, kanske för att han skulle hålla sig långt bort från mig, naturligtvis gick detta också ut över barnen, eller så orkade jag inte hålla humöret uppe. Han stal pengar från barnen och förnekade och ljög som aldrig förr. Han kom hem och var konstig, luktade kontsigt, jag hittade konstiga tabletter lite var stans och aldrig vad det han.
Jag förbjöd honom att köra barnen i bilen, jag blev mer och mer begränsad. Så en sommarkväll kom han hem efter att ha varit på fest, sent, mycket berusad, fördärvade saker i vårt hem, kräkte ner, kund einte stå och anklagade mig och naturligtvis förnekade han att han var full. Då, i det ögonblicket åkte han ut, ja, inte just då, på natten men nästa dag. Ganska snart hade han ordnat ett nytt boende, det var lätt för en välbetald ensamstående man, annat hade det varit för mig.
Så en månad senare gick flyttlasset, många gånger tvivlade jag på mitt beslut, när barnen var ledsna, men jag hade som praxis att alltid tänka minst 24 timmar innan jag bad honom om något. Barnen och jag var i skola/ på arbetet när han tog sina saker. Mycket av möblerna var mina sedan innan vi träffades, så mycket var sig likt här hemma. Trodde jag skulle känna glädje när han var borta, barnen och jag skulle "fira" på kvällen och äta pizza. Barnen var naturligtvis ledsna och de visste inte att det var "fira" jag gjorde. Jag kände ett stort vemod, sorg kanske.
Livet blev inte som jag förväntat mig, ok att andra skiljer sig, men inte jag. Det svarta fåret i familjen som inte klarade av äktenskapet? eller så var jag den starka kvinnan som lyckades ta mig ur en mardröm. Fast hur hamnade jag i den???
Tiden gick, första året var tufft, ofta fick jag känslan av att jag borde be honom flytta hem igen, när bilen gick sönder, värmepumpen inte fungeradem, räkningarna och extra utgifterna strömmade in första hösten. Det var tufft ekonomiskt, det var tufft för jag var så otroligt trött, det var tufft för att barnen reagerade, inte så värst mycket men ändå och det var tufft för man fick fatta alla beslut själv och fixa allt.
Vi vande oss sakta, köpte lite nya möbler som jag ville ha, fixade till så hemma blev ett med mig och hemma har jag min borg, här är min öde ö, där jag kan koppla av, det är en fröjd att komma hem! Det är härligt att kunna prisa fredagen, i stället för måndagen. Har en kollega som alltid är väldigt glad på fredagar och jag kunde inte förstå varför hen var så uppåt, min bästa dag var ju förr måndagen, nu förstår jag!
Tänk att inte kunna koppla av när man är hemma, att aldrig få vila, det är så man ofta har det när man lever i en destruktiv relation.
Att ta steget, det steg som jag länge visste var oundvikligt, men som jag skjutit upp. Uppskjutandet var bara bortförklaringar för att jag inte vågade, lättare att skylla på ekonomin, små barn mm. Att ta steget blir som att rita om sin "livskarta". Allt det man trodde på sätts på sin spet och att kalla sig ensamstående känns fortfarande tungt men befriande!
En dag kändes det bara som att antingen hoppar jag från planet, utan fallskärm och flytväst, det kan gå bra men om jag stannar så går jag med all säkerhet under! Jag vågade hoppa och jag klarade det! Vill inte ens tänka på hur det varit annars!
Att skiljas var mitt näst bästa beslut, det bästa beslutet var trotts allt att skaffa barnnen, för även om mannen inte var den rätte så är barnen de rätta för mig! Älskar dem så!
Idag mår barnen bra, det barn som haft svårast med skilsmässan berättade för en tid sedan att det kändes bra nu och att hen mådde bra igen. Idag kan jag ha ett ok samarbete med barnens pappa, fast jag undviker det så långt det är möjligt men ibland så måste man ju...