Barnen
Tar barnen skada? Även om de inte ser att pappa är berusad?
JA!!! Av många anledningar. Pappa är flera olika personligheter, lite disträ och frånvarande då han är nykter, dricker han lite mer än basen, så blir han väldigt kärleksfull, berömmande, uppmuntrande, en härlig och kul pappa men när han går över den hårfina gränsen så börjar han sluddra, bli ostadig, snabbt agressiv, ja det svänger väldigt fort.
Självklart blir barnen påverkade av detta, att inte veta vem pappa är nu. Att inte veta vad de kan förvänta sig. Att inte veta hur de ska vara...
För att överleva behöver barnen knyta an till sina föräldrar (eller annan vårdnadshavare). Om allt sker på ett bra sätt så får barnen en trygg anknytning, blir trygga och självständiga individer, som vet vem de är och har god självkänsla och ett gott självförtroende. Men om anknytningen av någon anledning inte blir så trygg, kanske för att en förälder är lynnig i humöret, svarar ibland på barnets signaler emn ibland är oförmögen att göra det, ja då kommer det att bli någon form av problem. Barnet älskar likväl sina föräldrar och barn tar ofta på sig allt för stort ansvar, det kan bli en börda.
SÅ, barnet får kanske inte en bra anknytning med den missbrukande föräldern, ofta finns det en förälder till. Som anhörig och kanske medberoende drar man ett tungt ansvar och det kan hända att även denna föräldern inte riktigt orkar svara på barnens signaler, inte konstigt, men barnet tar likväl skada.
Ett barn som föds in i en familj som är dysfunktionell, föds också in i ett medberoende. Barn är beroende av sina föräldrar, ska vara det för att överleva men allt för många barn måste ta ett allt för stort ansvar redan som ganska små. Dessa barn kan bli utåtagerande, då brukar förskola och skola slå larm, ett problem har uppstått och det kan bli kontakt med BUP och/eller socialtjänsten. Kanske uppmärksammas familjens problem och det kan sättas in stödåtgärder. Men alla barn reagerar inte utåtagerande, endel blir tysta, tillbakadragna, tar allt för stort ansvar, blir "vuxna" tidigt, tar kanske hand om den missbrukande föräldern och/eller den andre föräldern, kanske måste hjälpa till med syskon, får olika psykosomatiska symtom som huvudvärk, buksmärtor, trötthet och kan uppvisa symtom på stress och utmattning...
Många barn vågar inte ta hem kompisar för de vet inte hur det är hemma, endel flyr till gäng, andra in i skolarbetet, träning mm. Håll koll på barnen, vem de är med, lär känna kompisarna och deras föräldrar så är man lite tryggare.
Barn som växer upp i dysfunktionella familjer får trauman, har de en bra anknytning så fungerar det ofta ganska bra för dem, tillräckligt bra. Om man är den enda fungerande för'äldern så har man ett stort ansvar, man fungerar lite som en gungbräda, väger upp, tippar av, läggger till... det kan vara svårt att vara konserkvent i sin uppfostran. Kanske orkar man inte stå vid sina ord, ett nej blir efter tjat, lätt ett ja. MEN vilka signaler ger detta egentligen till barnen? Barn i dysfunktionella familjer behöver trygghet och rutiner, ett nej ska vara ett nej. Man kan ibland behöva tänka över sina svar och det brukar barnen kunna acceptera. Fast lätt är det inte, själv mår man ju heller inte så bra, även vi anhöriga 'är ju bara människor och vi bär en otrolig börda, varje dag.
När barnen förstår vad de har att rätta sig efter så blir de tryggare, tjtet upphör ofta ganska ansbbt och många onödiga diskusiioner, som tar kraft, undviks.
Det dåliga samvetet kan också sätta käppar i hjulet för en, man vill så mycket, man har dåligt samvete för att barnens pappa inte fungerar vanligt och det är lätt att man då överkompenserar. Man, ger mer, tar störr ansvar, barnen slipper kanske normalt ansvar och att hjälpa till hemma, detta leder lätt till att man blir "utbränd" som förälder. Ofta tar man heller inte sina signaler på allvar, man har inget privat liv, intressen har man inga längre, vänner kanske försvinner för att man inte orkar... Allt som tidigare gav energi är borta och kvar står man med sådant som tar kraft från en, utan att man kan fylla på...
För hur mycket man än älskar sina barn så tar de av ens krafter, än mer i en destruktiv relation, där man inte ens kan diskutera med sin partner om vardagliga problem. Ensamt? Ja!
Det är lätt att stanna i en destruktiv relation med tanke på barnen. Hur ska de ta en skilsmässa? Hur ska jag klara ekonomin? Hur ska jag kunna vara trygg när barnen är hos sin pappa? Jag väntar ett år, fem år... tills barnen är lite större, jag kanske har fått ett bättre arbete, tjänar mer... Ack vad man kan lura sig själv!
Barn klarar en skilsmässa, det tar ett år eller så kommer reaktionen efter ett år, det är vanligt för barn. Men de klarar det, visst vill de kanske att pappa ska flytta hem men har man förklarat tillräckligt många gånger att det inte blir så så förstår de och accepterar. Det är vikti8gt att man är tydlig och rak, barnen behöver veta inte ett svar som "ja, kanske vi får så, då lever de på hoppet, ett falskt hopp och detta kan göra att det tarlängre tid att komma över. För om vi vänder på det, vilka signaler ger man barnet om man stannar? Att mitt liv och mitt mående inte är viktigt. Att det är ok att dricka och bete sig illa. Att det är ok att någon annan styr mig. Att det är ok att barnen växer upp i en destruktiv miljö. För även dåliga och destruktiva miljöer kan ge trygghet, man vet vad man har...
Ekonomin brukar fungera ok. Bor barnen på heltid hos en så får pappan betala underhåll, utifrån inkomst. I Sverige svälter ingen. Den frihet som kommer när man kommit igenom det värsta är värd alla pengar i värden och det går att leva snålt utan att man för den sak lever dåligt. I början var jag färdig att ge upp men ekonomin har stabiliserat sig och idag vet jag vad jag har, vad jag kan göra av med och när vi har råd att lyxa oss. Bara det är en frihetskänsla! Kanske kan man upprätta ett äktenskapsförord som gör att man har vissa ekonomiska fördelar, eller trygghet genom att slippa partnerns skulder mm. Fast jag vet att vi lever på lånad tid, har ännu inte behövt köpa ut X från vår bostad, den dag det måste ske så har jag troligen inte råd att bo kvar och billigare boende kan vi inte hitta. Försöker att inte tänka på det men visst finns oron där, vad tar vi oss till den dagen? Kanske har det löst sig tills dess, vi får se.
Att vara trygg då barnen är hos pappan är ett större problem som jag inte har någon bra lösning på. Försöker släppa taget så gott det går och hoppas att de ringer om något inte är bra. Det är ett stort ansvar för de äldsta barnen men vet inte hur jag på annat vis ska lösa det. Även om jag egentligen skulle kunna koppla av och vila dessa helger så är jag konstant orolig mer eller mindre. Det äldsta barnet har berättat att han nu börjar märka på pappa då han druckit och det är förfärligt men ändå bra. Jag kan inte bädda in dem i bomull, även om jag gärna vill.
Som ensamstående ansvarstagande förälder har man ett märkligt ansvar.1. Jag ska naturligtvis se till att barnen är trygga och har det bra då de är hos mig. 2. Jag ska underlätta deras umgänge med sin pappa. 3. Jag ska ansvara för att de har det bra och tryggt när de är hos sin pappa. Hur ska man kunna få ihop alla dessa bitar? Hemma kan jag helt klart ansvara för. Jag försvårar inte umgänget men om han är full då jag ska lämna, ska jag då lämna eller ta med mig barnen hem igen? Antingen faller jag på punkt 2 eller 3, hur jag än väljer kan vi straffas för det. Vårdnaden kan tas ifrån mig i vilket fall som, OM deras pappa anmäler det. Visst kan jag skicka in en orosanmälan till socialtjänsten varje gång det händer, så ska de utreda fallet.
Tänk då om pappan som är sociopat, kan tala för sig, snygg, tjänar bra mm. får dem att gå på hans linjen, att jag är en mamma med psykiska problem, att jag bara hittar på hans missbruksproblem mm. Jag vet ju att han har den förmågan och kunskapen inom socialtjänst, sjukvård och rättsväsende är mycket bristfällig vad gäller hur man gör i dessa fall, de låter hans charm styra.
Så med ständig vakan, ständig oror, försöker jag balansera vardagen. Ofta går det bra, barnen mår mycket bättre idag än för ett år sedan. Gladare, hjälper till mer och bråkar mycket mindre men de är traumatiserade på olika vis och det sätter fortfarande sina spår i vår vardag. Jag hoppas att det ska ge med sig i takt med att tiden går men det är ett stort arbete och ansvar som läggs på en. Dessutom har jag min egen traumatisering och utmattning att ta hand om och att få vardagen att flyta på med fyra barn. Det kräver sin kvinna!!!