Ibland är teknikens under fantastiska, jag har inte kunnat hantera min blogg, sidan verkar helt låst. Problemet finns tydligen på min dator, trotts att inget är ändrat, någon ny webbläsare kan jag inte installera eftersom det är en dator från mitt arbete. Försökte skriva från telefonen men det gick inte så nu måste jag börja om...
Tänkte att detta skulle handla om att många anhöriga tror att de är ensamma om sina problem, men om vi bara vågar berätta så kommer vi ganska snart att finna någon som har liknande problem.
Oasett missbruk så blir vi anhöriga lidande på likande vis. Många tänker på missbruk som ett intag av droger men det kan lika gärna vara ett beteende som leder till en stunds frihetskänsla och kick. Arbete, sport/träning, sex, spel, datorspel, sociala medier, shopping, mat... listan kan göras lång! Oavsett så blir anhöriga lidande, sårade, duperade, svikna och ifrågasatta, både av missbrukaren och omgivningen. Med intag av droger så har vi även sidan av personlighetsförändring och ofta ett våldsamt eller annorlunda beteende, som i sin tur också kan skada. Kanske är vissa typer av missbruk än mer tabubelagda, då tänker jag i första hand på sex, där man som anhörig blir sviken dubbelt upp.
Jag tror det är viktigt att man som anhörig tar tag i problemet man befinner sig i och vågar söka hjälp. Desto duktigare vi blir på att söka och kräva hjälp och stöd, desto bättre måste vården bli! Mer synliga blir vi!
Varför väljer då endel ett liv i missbruk? Svaret är svårt att ge och säkert finns många anledningar som arv, miljö, socialt nätverk, sårbarhet... man brukar prata om själsliga hål som måste fyllas. Alla människor har sämre och bättre perioder och perioder då man kanske har ångest och vi hanterar det på olika vis. Missbrukaren hittar sitt sätt att döva känslorna, med sitt missbruk. Man vet att det finns en stark genetik i missbruk men faktiskt också ett val.
Det finns en svensk studie där man tittat på barn till missbrukande föräldrar, en grupp av barnen fick bo kvar med sina föräldrar, en annan grupp av barnen fick nya föräldrar. När barnen var vuxna så jämförde man dessa grupper med en kontrollgrupp ur normalbefolkningen. Både grupperna hade en ökad frekvens av missbruk, allra högs var den i den grupp som bott kvar hos sina missbrukande föräldrar. I den gruppen där barnen fick nya hem var andelen missbrukare högre än i normalfallet men lägre än i grupp 1. Detta till trotts att de hade ett ytterliggare trauma med att få en nya familj och det svek de kan ha känte gentemot sina biologiska föräldrar.
Varför endel med en stark genetik inte utvecklar missbruk vet man inte riktigt, kanske en skyddande gen från någon annan släkting. I min mammas familj så var hennes pappa missbrukare, alla hans bröder hade ett missbruk men varken mamma eller hennes syskon har utvecklat något missbruk, så visst kan man klara sig trotts negativ genetik, jag tror det gäller att vara lite på sin vakt om man har genetiken.
Vilken typ av missbruk man utvecklar förefaller vara lite av en slump, beroende på ens sociala status och uppväxt men det kan komma att ändras när man kan få tag på droger via nätet och man kan droga som "medicinering" och ändå sköta ett avancerat arbete. Tunga drogmissbruk börjar ofta redan tidigt och det gäller att man har koll på sina tonåringar, utanför varje högstadie och gymnasium sägs det att det står en langare, problemet är åtminstone större än vad man som förälder vill tro! Kan man stoppa missbruket innen det blivit ett beroende så har man mycket att vinna och det öppnas ungdomsmottagningar på fler och fler ställen!
Om man röntgar en missbrukares hjärna kan man se förändringar i det område som står för vårt belöningssystem, således verkar det som om missbrukaren får en större kick av sitt missbruk, kanske var det från början ett vanligt bruk som satte fart på belöningscentrat. Själv undrar jag hur min hjärna ser ut, jag är inte den som blir glad och pigg av ett glas vin, snarare tvärt om, så jag undviker alkoholen men om jag trottsat tröttheten så kanske jag också blivit pigg och upplevt en kick, vad vet jag.
En studie som är gjord i USA visar att i normalbefolkningen räknar man med att ca 20% har eller har haft psykisk sjukdom. Bland dem som hade ett missbruk var siffran nästan dubbelt så hör och samma sak gäller omvänt, där de med en psykiatrisk diagnos hade en ökad fekvens av missbruk, 22% gentemot dem som var friska där frekvensen var 14%. När man diskuterar psykiatriska diagnoser brukar man enbart innefatta de tyngre diagnoserna där personen behöver hjälp på en psykiatrisk klinik. Prevalensen i normalbefolkningenmmmm för "vanlig" depression är 40% för kvinnor så detta och andra sjukdomar som ansese orsaka "mindre" lidande är säkert inte inkluderade! Det är vanligt att man startar missbruk som ett försök att självmedicinera och detta är ytterst tragiskt. Tänk så mycket lidande, både för missbrukaren och dess anhöriga man kunde undvikit. Jag vet inte men kan tänka mig att om man missbrukar som en självmedicinering så kanske det är lättare att behandla om man får rätt hjälp för de psykiska problemen i tid.
Såg en artikel om att man skulle hjälpa barn till missbrukande föräldrar och barn som hade föräldrar med psykisk sjukdom. Ja, hjälp dem bara för allt vad det går men tänk om man förebyggt i stället. Låt den förälder som inte har ett missbruk få hjälp, så att den föräldern kan finnas som stöd för barnet och att de tillsammans, med eller utan missbrukaren, kan få en fungerande vardag. Hade man arbetat så så hade mycket lidande för både en vuxen och många barn kunnat förhindras. Jag funderar ofta på hur vårt liv hade sett ut om jag för fem år sedan fått den hjälp jag då sökte. Men allt jag fick var en klapp på axeln och " det finns de som har det värre än du, lite problem i livet får man räkna med!" Precis som om jag var den gnälliga, jag som svalt, stått ut, kämpat, försökt allt för länge, är det något jag inte är så är det gnällig men väl trött, så in i döden trött, utmattad, gränsande till deprimerad... hade jag fått hjälp så hade jag inte behövt bränna mer krafter, jag hade kanske inte behövt komma i den djupa utmattningskris som jag gjorde. En utmattning beror på att stresshormonerna varit höga allt för länge och till slut är de slut, eller på sparlåga, jag känner detta allt för väl när jag inte kan mobilisera krafter för at skynda mig över gatan om det kommer en bil, det går bara inte. Visst har mitt X misshandlat mig men jag har också blivit misshandlad av vården.
Vi anhöriga då, varför stannar i i en missbruksdestruktiv relation? Ofta har man en bild av en dåligt utbildad kvinna som inte kan ta hand om sig själv, dåligt betalt eller ingat arbete alls, en kvinna som inte vågar och kan, som rent ut sagt är för "dum" för att förstå. Men så fel detta kan vara, anhöriga kan se ut på alla möjliga vis, många är välutbildade, snygga, trygga kvinnor men ändå blir de fast. De har brutits ner, deras självförtroende kan ha naggats i kanten och man förs ofta in i detta sakta så man nästan inte reagerar fören det är så sent att man kanske inte har kraften att ta sig loss. Har man bar så kanske man stannar för man vågar inte lämna barnen hos den som missbrukar, man väntar tills barnen blir stora nog att klara sig lite mer själv. Under tiden bryts man ner än mer. Kanske hotar partnern med at begå självmord om man lämnar, eller så tror man att partnern inte kommer att klara sig utan en och därmed riskera att gå under. Men vems ansvar är en annan vuxen människa? Många kvinnor är starkare än för sitt egna bästa, däför stannar de, försöker, samtalar, stöttar, tar allt ansvar och i den sakta takt de bryts ner hinner de inte reagera för de är så fullt upptagna med att ta hand om partner och kanske barn. Ekonomin kan också vara en faktor som gör att man stannar, oro för hur man ska klara sig själv, kanske har partnern tagit lån och försatt familjen i tråkiga ekonomiska situationer som man blir lidande för under lång tid. Begär äktenskapsförord så att din ekonomi är så trygg den kan bli!
Att ta sig ur den destruktiva relationen kan vara svår och det sista som överger en är hoppot och det dubbla blir att det ofta finns fina stunder också och dessa hänger man ofta upp sitt beslut att stanna på. Jag klandrar ingen som stannar i relationen och kanske måste beslutet mogna fram, jag själv testade olika varianter men en dag så var jag bara där och då var beslutet enkelt. Vad jag önskar är; att alla de som är på väg in i en relation där det finns missbruk, när man vet det, och de som är på väg in i relationer där det finns psykisk sjukdom eller något annat som lätt kan göra att relationen blir destruktiv, tänk efter, prova att bo ihop men behåll ett eget boende, be någon ni har förtroende för vara en varningsklocka, skriv ett kontrakt med er själv, sätt en gräns. Man testar och testar och flyttar fram sitt beslut, kanske skaffar man barn för att man tror att det ska bli bätte, den biologiska klockan tickar och barlängtan kanske är stor. Visst skaffa barn men var än mer på din vakt, det fungerar ofta ganska bra med ett barn men sedan när kraven på er båda som två eller flerbarnsföräldrar stiger, ja då orkar inte relationen och orkar inte partnern så får man dra ett större lass själv och det sliter mer än vad man kan tro i början. Men jag klandrar ingen här heller, jag önskar bara att min lärdom kan göra att någon tar en annan väg och slipper den mardröm som jag levt i och bitvis lever kvar i. Jag levde länge på en falsk dröm, en dröm jag själv byggt upp.