... det är väl där jag befinner mig just nu. Efter några dagar borta då jag fått chansen att vila från vardagligheter, vi har skrattat och pratat och myst med barnen. Tack Söta för att du finns i mitt liv! Det är härligt med personer som men vet alltid finns där för en och vi finns för varandra, ibland är banden märkligt starka.
En annan person som jag vet jag har starka band till men där vi inte har så mycket kontakt är med mina syskon, har pratat en del med min bror, nu när mamma är sjuk, i dessa stunder känns det som man står varandra väldigt nära.
Om jag tittar bakåt ett år så har det hänt mycket inom mig, jag mår betydligt bättre, orkar mer, är gladare, livet är på väg att återvända. Men jag inser också hur skört det är hur smal tråden jag balanserar på är. Jag vågar hoppas på framtiden och jag hoppas på något vis kunna få forska på hur destruktiva relationer påverkar oss, vad händer i nervsystemet. Tänker endel på vad Osteopaten sa sist, hur han kände att jag drabbats av svåra trauman och att det blockerat kroppen. Det är tre veckor sedan och nu känner jag att effekten är på väg att avta. Ser framemot veckans behandling, men det har hållt i tre veckor en dryg vecka mer än sist. Märkligt hur frisk jag känner mig efter en behandling och tittar jag mig i spegeln ser jag minst 10 år yngre ut efter behandlingen än innan. Kanske något man ska göra precis innan en dejt... om jag kommer på någon vill säga! Hur som så vet jag att det finns ett liv som väntar på mig, ett liv som jag vill leva fullt ut och jag hoppas att det är min tur nu och att vi får vara friska, lyckliga och att allt går bra för min mamma. Hon opereras i morgon, jag ska vara med innan och efter som stöd, nervös! I mellandagarna fick hon dock ett mycket positivt besked, sköterskan ringde och berättade att röntgen de hade gjort för att leta metastaser, eller utesluta, var bra, det finns inga tecken på cancer någon annan stans och det är enormt skönt och jag tycker mig sett att hon mår aningen bättre av att veta detta!
Jag hoppas att ni som läser kan finna någon form av stöd i min blogg, jag märker att det även är bra terapi för mig själv så förhoppningsvis två goda ting!
Barnen är hos sin pappa idag, jag ska plocka unden julpyntet och försöka plocka in lite vår, längtar dit! Det är smärtsamt, löjligt smärtsamt att stoppa ner älskade tomtar i lådor och bära ner i källaren, man vet att det är så länge till nästa gång och varje år fäller jag en tår, i år har det varit jobbigare än vanligt och jag undrar hur det ser ut i livet nästa jul. Är vi friska? Lyckliga? Lever min mamma?... Jag hoppas på ett storta JA! på alla! Nu är jag åtminstone så långt att det ska städas och hängas upp nya gardiner, sen är det klart! Nu är det smärtsamma över och jag har tagit en paus med lite fika, det sista av julkakorna har jag avnjutit med en god kaffe, lite bloggande och sen blir det dax för sista rycket, nu längtar jag tills jag är klar och kan njuta. Det blir alltid så kalt när allt det röda och tomtarna är borta men rent och vilsamt, för att det inte ska bli så mörkt när granen och alla ljusstakar är borta så tar jag fram MÅNGA stearinljus och lyktor, sätter dem i grupper så det inte blir så rörigt, behöver det vilsamma för att bli ännu friskare.
Fortsätter att trappa ner mina Neurokan (Johannesört) ska nu ner till 1 tablett var annan kväll, så här långt har det gått bra, det enda jag känner är att jag har mer PMS besvär än när jag åt dem men det kan jag nog leva med. Är så glad att jag inte tagit några vanliga antidepressiva, de är ännu tuffare att sätta ut men jag vet att det finns många som behöver dem och de har räddat många liv också men för just mig och mina problem har det inte känts rätt. Jag har resonerat att mina problem kommit pga omgivningen och då måste jag få rätsida på den inte medicinera bort symtomen på en sjuk omgivning, omgivningen blir ju inte bättre av min medicinering.
Jag tror det är omöjligt att bli frisk så länge man är i en destruktiv relation, man kan göra saker för att må bättre men det blir mer som konstgjord andning men det kan fungera tills man kan/orkar/vågar ta steget mot frihet. Slås fortfarande av den "kontroll" X et har på mina känslor. Vi har setts några gånger under ledigheten, ätit middag med barnen två gånger och det har varit trevligt så länge vi pratat om "väder och vind", men så fort det ställts krav och han knyter sig så blir jag agressiv, sista halvåret har jag blivit arg ett par gånger och nästan samtliga på honom och det otäcka är att jag kan inte kontrollera känslorna, de bara väller över mig, jag som är väldigt kontrollerad annars. Kanske kan man inte bli helt fri från en destruktiv relation om man är knutna samman med barn men helt klart är att det är lättare att leva nu med så lite kontakt som möjligt än med honom.
Fortfarande är alla mina känselspröt ute och jag noterar allt, tänk vad kroppen kan vänja sig! Han är märkbart rundare kring magen men har väldigt avsmalnade armar och ben, jag börjar bli rädd för att han har en sviktande lever, han säger att han saknar aptit. MEN jag vet också att jag inte kan göra något åt det och det bästa för oss är att ha så lite kontakt som möjligt, ställa så lite krav som möjligt, sköta så mycket som möjligt själv, samtidigt som jag ska gynna barnens kontakt med honom. Jag undrar varför jag ska gynna hans kontakt med barnen, självklart ska jag inte försvåra men är det inte hans ansvar att gynna sin egen kontakt med sina fina barn...