ARG!

Nu är jag både arg och besviken! X har tagit sig ett återfall, inget ovanligt, inget konstigt. När han blev utskriven så sa läkaren att om han började dricka igen kunde jag bara ringa för LVM, så kom de och hämtade in honom för tvångsvård. När jag ringde och berättade mina misstankar så gjorde de ingenting mer än att ringa honom. Dessutom, berättade han själv, att han druckit en månad och proverna hade naturligtvis blivit sämre, LVM damen hade ringt honom och han lovade försöka sluta, vilket han inte gjorde, några åtgärder blev det inte. Hur kan läkaren sitta och säga att det är en akut fara för hans liv om han så bara tar en öl till och sedan agerar man inte. Läkaren som följer hans prover har heller inte agerat.

Vi var på familjesamtal idag, efter mina påtryckningar. Det var en fullständig katastrof. Han backas upp och stryks medhårs, allt han gör är ok medan jag och barnen bara får jobbiga saker utav det. Han ska tänka mer på sig själv (som om han någonsin tänkt på någon annan), han ska arbeta och göra sådant som han mår bra av och inte bry sig om att han har ett betalningsansvar för oss. Han ska kunna säga att han inte orkar ha barnen men jag måste alltid orka. Som vanligt; bara skyldigheter till den som sköter sig! Att han har skulder är vanligt och vi är inte ensamma (som om det skulle hjälpa oss behålla huset), att han har en dålig relation till barnen är alkoholens fel ( när annars kan man gå fri från ansvar???). Jag undrar hur det varit om det var jag som missbrukade och han som var skötsam, trpor inte jag skulle få samma respons och support, funderar på att testa och spela alkolist, på öppenvården är det samtal och man är anonym, tänk om jag bytte roller på oss två, hade varit ett spännande projekt, helt säker är jag på att man ställt högre krav på mig och att jag självklart skulle tänka på barnen i första steget!

Det är verkligen inte konstigt att anhöriga blir "medberoende" och sjuka, det är sjukvården, socialtjänsten, psykiatrin mfl som gör oss sjukare än vad vi behövt vara. Tycker synd om mina barn  och alla andra barn som tvingas gå igenom detta! Jag tycker synd om alla nära anhöriga som försöker och försöker, som vänder ut och in på sig, som helt eller delvis slutar leva pga missbrukaren. Jag har aldrig någon som kan avlasta mig så jag kan gå ut en kväll, jag kan inte åka iväg en natt, jag missar konferenser och får lägre lön än kollegerna, jag kan inte välja vilket arbete jag vill eftersom jag måste ta hänsyn till arbetstider mm så det passar barnen, kort jag kan inte leva! Vet inte hur vi ska klara sommaren, även om barnen aldrig varit mycket hos sin pappa så har det varit några timmar under två helger/ månad, som gett mig aningens andrum. Jag älskar barnen och vill timmbringa mycket tid och göra roliga saker med dem men jag behöver någon gång vara själv också, och att få göra vuxensaker men den rättigheten är borttagen när barnens pappa är missbrukare, enkelt! Som anhörig ska man vara både utan känslor och behov!

Allvarligt så funderar jag på att lägga ner allt engageman, det är jag (enligt socialtjänstlagen) som ska främja en god relation mellan honom och barnen, de får gärna straffa mig för jag orkar verkligen inte dalta med en man som inte bjuder till. Varför ska jag fixa middag till honom så han får träffa barnen när han i gengälld bara ger mig skit, för att inte tala om allt det han "gett" mig tidigare. Det är livet med honom som gett mig PTSD. Jag funderar på att säga att han ska hålla sig nykter i tre månader, under den tiden har vi ingen kontakt, när han varit nykter den tiden kan han höra av sig, då får vi se hur vi kan gå vidare med hans och barnens relation.

Jag har varit ute och plockat ett stort fång med blommor för att försöka pigga upp mig!