Det var ju tänkt att denna blogg skulle handla om hur det är att vara anhörig till någon med missbruk, just då hade mitt liv fokus på det. Idag är fokus ur ett annat anhörigperspektiv, som anhörig till någon med en dödlig sjukdom. Faktum är att jag föredrar att vara anhörig till någon med missbruk, där har jag åtminstone möjlioghet att göra mer aktiva val för mitt eget bästa, som anhörig till någon döende är jag som en trasa som slutat tänka, slutat känna, slutat reagera med bara ett fokus att göra det så bra det bara går för min älskade mamma.
Jag har slutat existera, mina behov reflekterar jag inte ens över längre, min vilja och vad som är bra för mig finns inte mer, vad är bra för mamma och hur får jag ihop det med att göra det så bra jag kan för mina älskade barn. Barnen har varit fantastiska men börjar känna sig försummade.
Helt krasst är det tufft att vara ensamstående med barn och sköta två hem, sköta om mamma, tampas med pappas utbrott, se till så att syskon är lagom informerade, att resten av släkten inte vet något... för det är så mamma önskar. Min kära kusin förstår utan ord, hon skickade en fantastisk bukett med blommor till mig. I nöden ser man vem som står en närmast, endel har jag inte hört ifrån på mycket länge. Jag vill att detta ska ta slut men jag vill inte förlora mamma. Jag vill vakna och inse att det är en mardröm, men hur jag än nyper mig så lever jag i den värsta mardröm.
För att orka försöker barnen och jag mysa till det ordentligt om kvällarna, något gott att äta, tända ljus, en promenad för dem som vill och jag försöker sova så mycket jag bara kan!
