Första advent, otroligt vad tiden går. Vi håller på att ta fram tomtar, ljusstakar, sätter upp gardiner och sätter upp ljus ute, är det jul så är det! Jag är väldigt traditionsbundenoch det blir ett ljust avbrott i allt mörker så här års. Alla gamla drömmar man hade om hur det skulle vara att fira jul med barn, ja riktigt så blev det aldrig, jag har alltid fixat allt själv, utan gemenskap med x et. Glädjande är att jag inte alls är lika intryckskänslig som för ett år sedan, då blev jag yr av alt rött och alla intryck, trotts att det var välkända saker som jag haft med mig sedan jag var liten.
Så även om jag inte kan säga att jag når bättre än för en månad sedan ser jag skillnaden när jag tittar ett år bakåt och det ger hopp.
Förra helgen ställde barnens pappa till det genom att dricka så han blev märkbart berusad, de hade bett honom sluta men då hade han blivit agressiv, han hade råkat skada min dotter, det gick bra men kunde gått riktigt illa. Då kommer all gammal ångest och rädsla fram och jag inser att jag emellanåt känner mig trygg, åtminstone när alla barnen är hemma och vi har det trevligt tillsammans. Fr¨ågan är då vad jag ska göra åt att xet beter sig illa mot barnen och de var märkbart märkta då de kom men, stökiga och bökiga, lite agressiva och mellankilen klandrar mig och att han inte får träffa pappa så ofta, han tar sin pappa i försvar och jag blir syndabocken, väldigt jobbigt att hantera även om jag vet att det är vanligt.
Pratade med psykologen om det som hänt och hon gjorde linelsen med att när jag lämnade barnen till deras pappa så lämnade jag dem i ett brinnande hur och hoppades att det skulle bli bra ändå... Hmm, detta kan jag inte riktigt hålla med om, det är inte bra och inte roligt men som alternativ har jag att göra en oros anmälan till socialtjänsten, risken är att jag har mer att förlora än att vinna på detta och troligen lyssnar de på honom när han välklädd, vältalig och inställsamt berättar hur det (inte) är, allt han gör för barnen och det går ju bra att lägga över skulden på mig som om jag vore överbeskyddad, överdriver och vill skada honom, trotts allt han gör... Oavsett vad det tror har jag svårt att tro att jag skulle kunna få hela vårdnaden och att han inte skulle få träffa barnen utan backup. Även om det skulle bli så så har han rätt att träffa sina barn under tiden och då skulle han kunna skada dem. Svårt!!! Ett dilemma jag delar med många som har barn med en missbrukare, vart finns våra rättigheter? Vi har bestämt att de numera får träffa sin pappa bara dagtid, då brukar han sköta sig helt ok, så sover de hemma, vilket känns tryggt men begränsar mig ännu mer. Det är svårt att veta hur man bäst går tillväga, jag har funnit det bäst att smyga på tå för att skydda barnen och det är inget jag är stolt över men just nu den bästa lösningen så allt är så lugnt som möjligt. Känner mig inte riktigt på samma bana som psykologen men hon börjar nog förstå vad jag varit med om. Sist sa hon att hon kunde känna av bitterhet. Konstigt? Svarade att visst finns det en bitterhet eller sorg men också en väldig lycka och stolthet att jag tagit mig fri och sakta mår bättre och bättre, att barnen känns trygga och det går bra för dem alla i skolan! Det fick jag ingen kommentar till. Helt klart skiljer hen sig från de samtalskontakter jag haft tidigare men jag hoppas det blir bra.Det blir julledigt där med så jag ska bara njuta av god mat, släkt, vänner och mina fina barn.
Längtar till tre veckors julledighet!!!