"Mamma det var länge sedan du skrattade så!"

Så sa min mellankille till mig nu i kväll, efter att vi spelat en bollmatch i polen, ja jag skrattade och det var befriande.

Kanske var det lättnad över att barnen var hemma igen.

Lilltjejen har varit mest hemma i helgen, kunde inte sova hos pappa så totalt har jag varit barnledig i ca 20 timmar. Det tar på krafterna att inte kunna planera något i sitt liv, att inte veta om jag ska ställa mig in på att vara själv, kunna se en film eller om jag måste iväg och hämta något av barnen.

Den store killen berättade att igår var pappa full vid två tillfällen, han berättar hur han kännt sig nervös och orolig i helgen och velat kolla pappa hela tiden, vad han gör, om han dricker, om han beteer sig annorlunda... Stackaren måste vara helt slut. Känns bra att vi kan prata om det och han har kompisar som han kan prata med. Han har berättat att en kompis föräldrar också skilde sig pga pappans missbruk, fast det var inte lika illa som med pappa, sa han.

Känns inte bra, samtidigt som det känns som om en avgörande lösning snart måste komma fram. Fast ställer jag till bråk som X kommer att se det som så kan vi förlora en stor del av underhållet men det får också lösa sig. Känner mig konstigt lugn.

Trotts att helgen inte blev som jag trott så har jag hunnit sola lite, klippt gräset, lavendelhäcken, klippt vissna rosor och hoppas på en ny blomning! Stöttat upp långa blommor, vattnat, gjort mindfulness, varit ute och gått, handlat lite nödvändigheter dammsugit, plockat i och ur diskmaskinen, tvättat tre maskiner tvätt, hängt ut och lagt in. Vad jag inte hann var att städa köket, åka till stranden och baka... men köket springer inte ifrån mig, det får jag ta en dag då det inte är så fint väder, stranden hoppas jag att barnen och jag kan åka till imorgon, baka kan jag också göra när vädret inte är så fint.

En av många baksidor av utmattningstillstånd är att man lätt går upp i vikt, det är inte roligt när kläderna inte passar, har nästan inget att ta på mig, har gått upp ca 6 kg sedan jag blev sjukskriven och innan det hade jag gått upp tre. Har bestämt mig för att försöka tappa mina kilo igen, den 1/9 ska jag börja äta väldigt strikt igen. Har länge ätit få och långsamma kolhydrater och mycket grönsaker, nu har jag inte orkat göra olika mat till barnen och mig. Hjärnan behöver kolhydrater för att fungera och jag tänkte att det kanske var en anledning till att jag mådde dåligt, men det har det nog inte varit. Jag tror det är vilan som gjort att jag mår lite bättre nu och sommaren i sig, då brukar jag leva upp. Men nu syns det på blommorn och träd att det börjar gå mot höst, rönnbärsträden har stora oranga klasar, äpplena börjar få färg, kastanjerna sväller, de långa grässtråna är inte gröna och mjuka utan bruna och torra.

Enligt mig finns det få bra saker med hösten, det som är positivt är äppelpaj, att man kan krypa upp i soffan, se en bra film och tända levande ljus. Fasar för skolstart, med krav på barnen, tider att passa, träningar, läxor och kraven från mitt arbete, allt på en gång!